Igår var jag och hälsade på mitt nya barnbarn Devin och hans systrar. Oj vad dom växer, man hänger inte med i svängarna. Han är sååååå söt och gosig. Hela tiden hade han ett leende på läpparna. Flickorna är också så söta och goa på alla sätt.

Jag har tre underbara barn och en massa barnbarn så varför känner jag så här.

Livet är en pest och jag vill inte leva längre.

Kommer hem till en tom lägenhet och sätter mig framför tv:n. Kan inte sova om nätterna utan vankar fram och tillbaka. Laga mat och sätta sig ensam är pesten. Jag vill avsluta mitt liv fast att det kommer att drabba mina barn hårt.

Men mår man så här så orkar man inte bry sig. Man skiter i allting. Jag har gett upp och vill inget hellre än att avsluta mitt liv.

Förlåt mina kära barn för att jag har sådana tankar. Jag vet att det är svårt att förstå men jag orkar inte med detta liv. Ensamhhet är det värsta som finns. Inga vänner som man kan följa med ut på något roligt som tex gå på krogen mm.

Den glädjen som finns i mig efter en gospel övning försvinner så fort man öppnar dörren. Lägenheten är tom. Visst jag har en underbar hund som möter mig och är överlycklig men det fattas något. ( någon att prata med )

Nu orkar jag inte skriva mer så tjolahopp mina vänner som inte finns.