Kära läsare.

Jag skulle vilja att ni läsare kunde ge mig ett gott råd om hur jag ska hantera vissa svårigheter inom familjen.

Efter att ha blivit falskt anklagad av både min mor och min syster och att dom hela tiden  skriver och pratar om hur sjuk jag är så vill min syster ändå hålla kontakten.

Hon skickar sms och mail till mig fast jag bett henne att låta bli.

Jag kräver att dom ska be om ursäkt för anklagelserna eller är jag helt ute och cyklar.

Hur ska jag göra för att få dom att förstå. Jag vill inte ha någon kontakt med dom över huvudtaget.

Att bara stryka ett streck över allt accepterar jag inte.

Skulle dom be om ursäkt(vilket jag inte tror) så blir det nog väldigt halvhjärtat för dom skulle bara säga att jag är ju sjuk.

Finns det någon som kan ge mig ett gott råd om hur jag ska göra. Är jag löjlig eller?

Hästar är min passion. Jag älskar att hålla på med problemhästar.

Att få dom lugna och lydiga är sååå roligt.

Tyvärr så händer det olyckor lite då och då så jag har trillat av hur många gånger som helst.

Resultatet blev oftast hjärnskaknig.

Det här var en sån gång.

Blev avkastad ordentlig och hamnade med huvudet före på en berghäll. Det var en rejäl hjärnskakning.

Jag skulle få ligga på iva för jag var visst medvetslös ganska länge.

En manlig skötare eller vad han nu var , det vet jag inte skulle köra upp mig dit.

Vi åkte hiss upp och under tiden i hissen började han fråga om läkaren hade gjort någon gyn undersökning. Jag var rätt så vimsig men svarade förmodligen nej.

Då slet han av mig täcket och sa att det var slarvigt av läkaren. Man måste ju se så att man inte har blivit skadad mellen benen.

Jag vet att jag gjorde motstånd men han började gräva, ja ni kan ju räkna ut var.Nu började jag skrika och svära och hade turen att en sköterska kom ut från iva just då. Han sa till henne att jag yrade och var lite i chock. Det var därför jag skrek

Jag sa till henne att han lekte gynekolog men hon verkade inte förstå vad jag menade.

Som vanligt! Ingen trodde på mig. Det är som en jäkla röd tråd genom mitt liv. Att ingen tror på mig.

Nu kommer nog en del säga" vilken fantasi denna människa har"

men det skiter jag fullständigt i.

Nu är jag så stark att jag orkar se till så att sanningen kommer fram.

Som sagt " TRO DET ELLER EJ FÖR MIG KVITTAR DET"

Tjolahopp  

Idag har jag varit ute i skogen med min jack russel(Pepsi).

Vet ni vad! Jag hittade svamp. Massor av kantareller. Jag fick ihop en hel korg.

Jag har aldrig sett så mycket svamp.

Visst, vi var ute i tre timmar men det finns inget skönare än att gå i skogen.

Tystnaden, ja det är nästan så att man får ont i öronen för att det är så tyst.

I förrgår var jag ute och red tillsammans med Maria. Det var nog 4 månader sen jag satt på hästryggen.

Vilken träningsvärk jag hade dan efter. Dom muskler som varit vilande en längre tid fick plötsligt börja jobba igen.

Jaha detta var en lite mer positiv sida som jag har nu för tiden. Jag kan ju inte bara skriva om allt det negativa som jag har varit med om.

MEN imorgon ska jag berätta om ett övergrepp som jag råkade ut för på vårat sjukhus. Nu säger nog släkten(jäkla påhitt. Du är ju sjuk. Du bara hittar på.)

Alla mina berättelser är sanna, inget är påhittat så imorgon tar jag ett djupt andetag och skriver om den upplevelsen. Tjolahopp:-)

Jag kan ju inte bara skriva om elände så jag skriver om vad jag gjort idag istället.

Jag har varit på gården som vanligt och tagit hand om alla gäss som jag lyckades att föda upp.

Det här med svmp. Pust och stön!

Hur bär sig en del åt när dom plockar hem svamp.(först och främst kantareller)

Där kommer dom med fulla korgar eller påsar Jag kan gå i timmar och bara hitta några stycken.

Nåväl efter gården åkte jag hem och lagade mat. (pannbiff) så den var färdid när Maria kommer hem.

Jag har även gett Maria och hennes kompis en rejäl ridlektion och det behövdes. Dom har blivit lite slappa över sommaren. Hehe

Det är sjönt att skolorna har börjat så att man kommer in i vardagen igen.

Nähäpp! sängen kallar och jag ska väl krypea ner och drömma såååå sött.

Nästa gång jag skriver blir det om sexuellt utnyttjande i sjukvården.

Tjolahopp:-)

När jag var ca 10-11 år var jag mycket på en bondgård. jag älskade att pyssla om alla djuren. Bonden kunde inte köra tracktor så han hade en ardenner som han körde med. Han slog hö, plöjde åkrar. ja han gjorde allt som man gör på en gård.

Det fanns en tjej som bodde på gården och tillsammans hjälpte vi till med bl.a kossorna.

Varje gång som han skulle köra med hästen så fick vi rida samtidigt.

Det svåraste var att komma upp på hästen men bonden lyfte upp oss.

Nu var det så att varje gång han skulle lyfta upp oss så passade han på att köra fingrarna mellan bena på oss. Det var så äckligt. Alla tjejer som ville rida fick känna på samma sak.

Det slutade med att det blev ingen mer ridning för min del. Jag var äcklad.

En dag var jag ensam i ladugården och pysslade om en liten kalv.

Då till min fasa kom gubben in och gick fram till mig. Han pratade och skojade om allt möjligt men plötsligt tog han tag i mig och tryckte upp mig mot väggen.

Det här låter väl som ett rent påhitt men detta är sanning.

Hur som helst började han tafsa. jag skrek men då höll han handen över munnen på mig.

Körde handen innanför mina byxor och sen började han rent ut sagt jucka på mitt ben.

Så mycket könsord har jag aldrig hört förrut och kommer nog aldrig höra det igen.

På något sätt lyckades jag komma loss, springa ut och cykla hem där jag låste in mig på mitt rum.

Jag sa inget till dom där hemma för dom hade aldrig trott på mig i alla fall. Nu när jag har avslöjat detta kommer det nog bli ett ramaskri från min släkt, men jag har kommit dit att jag skiter i vad dom säger.

Nästa gång jag skriver kommer det att handla om sexuellt övergrepp inom sjukvården.

Nu vet inte jag hur mina barn kommer att reagera för dom har inte vetat om det här.

Min yngsta dotter har en egen blogg där hon ibland skriver om sina upplevelser under min sjukdomsperiod.

Det ska bli spännande och se om hur hon reagerar om detta inlägget.

Nä, nu får det vara nog för idag. Nu måste jag gå ut och ta några djupa andetag för just nu sitter jag bara och skakar i hela kroppen. det var inte lätt att skriva det här men jag känner att jag måste för att komma vidare. Tjolahopp  

Min dotters blogg: http//loveconquersall.bloggplatsen.se

Jag har lite ångest för det som jag kommer att avslöja. Det blir inte idag för jag måste först ta mig samman.

Jag vet att en eller två kommer att tycka att det bara är fantasier och påhitt men tyvärr så är det inte.

Det kommer att handla både om när jag var barn och i vuxen ålder.

Ni tycker nog att jag inte är riktigt klok som kommer att ta upp detta ämne men börjar jag kanske flera vågar följa efter. Att skriva om det är ett sätt att komma vidare och lägga skiten bakom sig.

Bearbeta och börja leva igen.

Det jag är rädd för är hur mina barn kommer att reagera.

Vissa i min släkt kommer att tro att det är påhittat och inbillning eftersom dom tycker att jag fortfarande är sjuk.

Visst, jag är inte frisk. Jag kan få mina motgångar ibland, men jag kan handskas med dom.

Just nu har jag fått en massa motgångar och är lite deppig men jag kan hantera dom. När jag var som värst så skulle jag nog skurit mig för att lindra, men jag är botad från sådana handlingar.

Tack vare min kurator så har jag tagit ett stort steg framåt i livet. Denna kurator är den ende som kommit mig inpå livet. Lätt att prata med. Intresserad av vad man gör. Ställer upp till 100 % om det krisar. Sådana växer inte på träd. Jag har gått igenom dom flesta inom psyk vården men ingen, jag säger INGEN är som denna människa.

Tyvärr ska han sluta och det är därför som jag vill passa på att skriva om övergrepp just nu.

Det stöd som jag får av honom kommer att hjälpa mig på denna resa.

 Kommer att börja om någon dag eller så. Kram på er alla. Tjolahopp  

Jaha jag vet inte i vilken ände jag ska börja men jag börjar nog med besviken.

Gården som jag visstas på har ju en massa olika djur och jag har förbarmat mig över ankor och gäss.

Felet som jag har gjor är att jag har grävt upp en liten damm till fåglarna.

i dammen har jag lagt en presenning som ska hålla vattnet kvar.

Det jobbigaste med det är att jag får byta vatten en gång i veckan men det finns inget som är så tacksamt som naär både ankorna och gässen blir glada åt nytt vatten. Dom börjar tjattra och dyker simma ikapp och verkligen bara njuter.

Nu var det ju semmestertider och vi fick en vikarie so inte verkade ha den kompetens som hon påstod.

Jag väntade med min semester för att hjälpa henne men det blev för mycket.

Nu var det ju en del andra som kom tillbaka från sina sem. så då tänkte jag att nu är det min tur. Jag sa till vikarien att om jag har jäkligt ont i ryggen så tar jag ut lite sem.

Jag min dumma idiot som för en gångs skull tänkte lite på mig själv fick

utskällning och en massa skit när jag kom tillbaka.

Hur kunde jag vara sååå okamratlig att ta semester och lämna dom i sticket.

Att tömma dammen var ju under en persons värdighet. Det var ju minst 200 l vatten att ösa för hand.(pumpen trasig) Vaddå värdighet. jag har fått ösa ur dammen många MÅNGA gånger för pumpen gick sönder efter två gånger.

Men va fa... ska inte JAG få ta semester. Jaha nu blev jag totalt nertryckt igen. Jag ska  inte tänka på mig själv utan jag ska ställ upp för alla andra genom att lyssna, stötta och hjälpa till så att andra ska må bra.

Nu funderar jag på att fylla igen dammen för TÄNK om jag blir sjuk. Jag fåååår inte bli det.

Jag har ingen värdighet eftersom jag kan stå i skitigt vatten ooch ösa med hink för jag VET hur bra djuren mår.

Nähä nu blir det inte mer för tillfället. Kram på er alla tjolahopp  

När jag mådde som sämst kunde och orkade jag inte säga nej till alla tel.försäljare Tackade ja till bokklubbar, naturläkemedel, bantarpiller mm. Vilken fälla alltså. Har nu lyckats rensa upp men en del har jag lyckats att ta på stora och dyra krediter.

Min kurator och jag gick till soc för att be om lite hjälp så att jag skulle kunna betala alla räkningar. Jag har ju knappt pengar till mat.

Det blev blankt nej. Jag förstår inte hur vissa bara ringer dit, ber om ett bidrag och vips så får dom pengar.

Jag fick rådet att sluta betala mina räkningar. Så jä...dum. Det blir ju inkasso och krediterna stiger ju med all ränta som blir månad efter månad. Jag har ju även en dotter som ska gå sista året på gymnasiet som jag har ett stort ansvar för.

Hur gör dom? Vad säger dom som söker bidrag? Hm det skulle jag vilja veta.

När jag gick ut från handläggaren på soc så det sista han sa var" du ska vara glad att du har din lilla bil" Vad menade han med det?

Jag läser och hör hela tiden om folk som fått fettma operationen. JAG har sökt såååå många gånger till läkare för att få hjälp.

Har gått på olika dieter, tom försökt att svälta men icke. Inte ett endaste kg har jag gått ner.

Ryggen tar stryk eftersom jag har bukfetma. Mina knän har börjat strejka. Höfterna gör ont vid varje steg. Jag promenerar mycket eftersom jag har hund.

Sover gör jag inte heller. Snarkar så jag vaknar själv av det. Hur jag än ligger så är det obekvämt.

Jag mår psykiskt dåligt av detta. Vill helst inte visa mig ute.

vad är det som gör att inte JAG kan få hjälp?

Nu ska jag försöka att få någon, alltså någon  läkare som VILL och KAN hjälpa mig.

Finns det någon som läser min blogg och kanske kan ge mig ett gott råd om hur jag ska göra och vad jag ska säga till läkare för att få den rätta hjälpen.

Detta är ett SOS! jag orkar snart inte längre. Nu får det vara nog med gnäll för idag. Får se om man kan vara lite positiv imorgon. Tjolahopp  

  Min dotter har också en blogg där hon ibland skriver om hur hon har upplevt alla dessa år när jag varit sjuk plus allt annat hon håller på med varje dag.

Gå in på Http//loveconquersall.bloggplatsen.se