Först vill jag bara skriva om att vi hade en jätterolig gospelkonsert igår kväll på hamnfestivalen. Man blir såååå glad av att sjunga gospel. Solisterna var ju skitbra som vanligt.( är lite sotis faktiskt för att jag inte kan sjunga lika bra som dom.) Men tillsammans med resten av kören går det bra att sjunga.

Efter konserten bjöd min rara dotter på kinamat. Hon är för go det barnet. Hm barn och barn hon är ju ialla fall 18 år men för mig är hon fortfarande ett barn.

Nähä dags att vara allvarlig igen. En rymmning som jag gjorde var jätte jobbig. Det var på hösten och svinkallt. Jag gick omkring nere vid hamnen i V-vik och funderade bara på att hoppa i och dränka mig men jag simmar för bra så det var inte lönt att ens försöka.

Det var minusgrader den natten och blåsigt så jag kröp ihop i en busskur men där kunde jag inte sitta någon längre tid.

Funderade skarpt på att gå tillbaka till psyk men bara tanken på att bli inlåst gjorde att jag fick ångest och panik.

Fram på morgonkvisten stoppade polisen mig nere vid hamnen och sa att jag var efterlyst.

Jaha då var det dags igen. In på psyk och fick lyssna på en del glåpord.

Ingen, absolut ingen frågade mig om hur jag kände mig med att vara inlåst och känna sig som en förbrytare. Skåp, dörrar, fönster allt var ju låst. Klirrande nycklar som personalen använde. Bara detta gör en ju paranoid.

En annan gång rymde jag från IVA. Som vanligt låg jag där efter en överdos och fick beskedet att polisen skulle köra mig till V-vik.

Jag satt på sängen och hade inget att läsa och var så fruktansvärt röksugen. På eftermiddagen fick jag nog. Packade ihop min grejer och gick ut.

Dom skrek efter mig ( DU FÅR INTE GÅ NÅGONSTANS) men det brydde jag mig inte om. Det första jag gjorde var att tända mig en cigg. Guuu vad gott. Benen skakade och jag kände mig helt matt. Konstig vore det annars. Jag var ju fortfarande påverkad av överdosen.

När jag satt där och rökte kom jag på att en droppnål fortfarande satt i armen, men den drog jag bara ut och slängde. Tog bussen till min mamma. Satt och fikade då läkaren ringde ( Olle H.) Hur han visste att jag var hos min mamma förstår jag inte men någon hade skvallrat.

Hur som helst så blev det hot om att polisen skulle hämta mig eller så fick jag ta en taxi. Jag valde det senare.

Att jag fick vänta så länge på IVA för transport till V-vik var att polisen väntade på mig hemma i Möckhult.

Dom hade stått där nästan hela dagen och väntat.

Snacka om att vara envisa men ibland kanske det är bra det också.

Nähäpp, nu får det vara nog för idag. Tjolahopp  

Det är igentligen rätt sjukt det man har gjort under sjukdomstiden. Att rymma t.ex

Under min tvångsvårdsperiod hände det rätt ofta att jag rymde och bara drev omkring på gatorna i Västervik. En gång var jag bara borta en hel dag men jag hade bara permis en timme.

Detta är en sån rymmning jag aldrig glömmer.

Efter att ha gått omkring hela dagen så tog jag mig en fika och fick se en vårdare komma gående. Jag försökte smyga mig iväg men han hade fått syn på mig.

Jag började småspringa men han kom ifatt mig.

Precis när jag skulle springa ner för en lång trappa knuffade han till mig så jag hamnade i ett par buskar precis bredvid trappen.

Jag kunde lika gärna ha trillat ner för trappen.

Jag blev ganska sönderriven för det var taggbuskar. Han var en förbaskad skitstövel. Tog tag i min nacke och skrek ord som jag inte ens vill skriva här.

Jag mådde ju så dåligt så jag reagerade inte på det han gjorde men nu efteråt vet jag att han inte får göra så.

Man får inte ens peta på personen utan måste kontakta polisen som får ta hand om och forsla tillbaka patienten till psyk.

Detta var ett rent övergrepp. Hur tror ni att jag mådde efter detta. SKIT! ännu en gång har jag blivit kanske inte misshandlad men jag vet inte vad jag ska säga Skymfad kanske. Hm jag vet inte men minnen från min brandom med en massa slag kom tillbaka.

En annan gång när jag hade varit på rymmen i ett dygn genom att bara driva omkring hela natten i Västervik så fick polisen tag i mig i en park när jag satt där på en bänk.

Dom var hur snälla som helst och den ena la armen om mig och övertalade mig att följa med frivilligt.

Det var länge sedan någon hade sagt något snällt till mig så jag började att gråta. Stora tårar både av utmattning och av den kramen jag fick av polisen.

Dom körde mig till den slutna avdelningen och ringde på.

Den kvinnliga vårdaren som öppnade var en som jag hatade som pesten. Hon kunde vara så elak i sina kommentarer.

Hon slet tag i min tröja och skrek att jag medvetet hade låtit polisen ta mig.

När hon tog tag i tröjan och skrek då exploderade jag.

Tog fart och tryckte upp henne i väggen. Ingen absolut INGEN har rätt att slita i mina kläder.

Polisen blev överrumplade över min reaktion men tog ett sånt där grepp så man inte har någon chans att komma loss.

Det blev ju så klart fixering i bältes sängen. Polisen tyckte också att det var onödigt efter som jag hade varit lugn när vi kom till avd. Dom sa att det var ju idiotiskt att börja slita i mina kläder.

Nu får det vara för den här gången. Tjolahopp  

När jag hade kämpat med min panikångest som bara ökade mer och mer så kom Dom på att det kanske skulle hjälpa med elchock.

Jag vet inte om det var en trend just då men vi var rätt många som skulle få det.

Hur som helst så började morgonen med att man varken fick äta eller dricka.

Man fick ju ångest bara av att gå till den avd som utförde ECT. En vårdare gick med och hade en rullstol med sig.

Det kändes som om jag var på väg mot min dödsdom.

I väntrummet stod det en massa sängar på rad och i en del låg några helt utslagna.

Det är tur att man blir sövd.

Efter en lång väntan så var det min tur.

Jag kom in i ett rum med en massa människor som stod runt en säng.

I huvudändan fanns en konstig apparat med en massa rattar på.

Jag fick lägga mig ner och under tiden som dom satte en nål och skulle söva mig så hörde jag hur dom disskuterade  vilken ströstyrka dom skulle ge mig.

Fan också kan dom inte vänta med det tills jag hade somnat.

Hur som helst så vaknade jag efter någon timme och kände ingenting. (tack och lov)

Dessa chocker fick jag två gånger till sen slutade dom.

JAG BLEV AGGRESIV AV ECT.

Minsta lilla så exploderade jag. Innan denna biverkning hade lagt sig så låg jag ofta fastspänd i det berömda rummet nr 10. sk fixeringssängen.

Inte gjorde det heller att man mådde bättre. Jag var vansinnig. Först den där ilskan som fick hela min kropp att skaka och sen den ångestladdade sängen.

Vilken kombination. ( inte bra. inte bra alls.)

Efter några veckor lugnade det ner sig men jag lyckades nästan slå sönder hela avd. Det var stolar. glasrutor och mycket annat.

Nu får det vara nog för idag. Nästa gång ska jag skriva om när jag var på rymmen.

Tjolahopp  

Vilken dag! Varmt och fuktigt. Man orkar ju inte göra någonting så jag förstår att dom många gånger går i slowmotion i varmare länder.

Jag har en sån där dålig dag idag. Törs jag skriva det.  Om en viss person ser detta så säger hon,han den det. Vad var det jag sa .Hon är ju sjuk i huvudet.

Är lättretlig och vill bara dra täcket över huvudet. Stackars dom som har fått stå ut med mig idag.

När man har sådana här dagar så ser man allt i svart. Trött,trött, trött!

Djuren på Nymålen måste ju har sitt så jag tvingade mig dit.

Dom fick det rent hos sig och en massa mat plus vatten sen åkte jag hem.

Ibland så skulle jag vilja lägga in mig på psyk och bara sova. Jag sover ju bara två till tre timmar per natt. Jag känner mig som en zombie vissa dagar och nu har jag haft lite väl mycket att göra .

Ska nog ta lite semester ialla fall. Jag hade inte tänkt göra det men får nog tänka om.

Nähäpp! nog med gnäll för idag Tjolahopp  

Det värsta är att släkten skäms när man mår psykiskt dålig . Jaja bryr er inte om henne. Hon är ju sjuk den stackarn. Håll bara med henne vad hon än säger. Det är rätt konstig egentligen för när man var pigg och jobbade heltid, små barn och en massa hästar DÅ var det inga problem. Vi fick påhälsningar nästan varja helg. Dom ville alltid fira jul hos oss. ( det är ju så mysigt på landet.) Fira födelsedagar (jag kunde hitta på en massa bus för den som fyllde år) var också poppis. Nu skiter jag i halva släkten efter en massa anklagelser som inte stämmer. Socialen hade visst gjort en utredning som jag fick skulden för. T.o.m av min egen mamma, men det var ju väntat.

När någon har blivit misshandlad och det finns barn med i bilden så blir det automatiskt en utredning men för att klanka ännu mer på mig så har jag fått skulden.

Det var inte jag som slog utan hennes man. Jag var bara ett vittne. Fick som vanligt komma dit på natten och medla. DÅ dög man men nu får man som sagt bara höra eller läsa att jag äääär sååå sjuk.

Nu har jag börjat ett nytt kapitel i mitt liv som jag älskar.

Jag sjunger i en stor gospelkör. Vi har varit på turne både i Holland och Tyskland.

Vi har varit med i programmet "Talang" på tv  som var en ny upplevelse.

Vi åker runt i Sverige och får se många fina kyrkor.

På vardagarna håller jag till på en gård som  delvis drivs av psykrehabilitering och en förening som har hand om många olika djur. det kan kallas för grön rehabilitering .

Där träffas ett begränsat antal människor med olika sortes problem. En del kan efter en tid om det går bra slussas ut i jobb eller börja plugga eller någon annan verksamhet.

Djur har en stor del i denna behandling. Dom har inga fördomar.

Jag ska berätta mera om gården men vill först fråga deltagare om det går bra.

Idag var det både lite skitprat (skrivet) och en dela positiva saker. Man kan ju inte bara se svart på allt för det finns ju roliga dagar också.

 Man måste försöka få dom roligare dagarna att bli flera ju längre tiden går.

Nu får det vara nog för idag. Tjolahopp.  

Jag bet som sagt ihop så gott det gick men nu började det bli allvarligt. jag trivdes med mitt jobb, min arbetskamrater var toppen . Varnings signal nr1. Golvet gungade som om jag gick på en båt. Varning nr2. Allt ljud var låååångt borta, det hördes bara lite svagt.

Sömnlösa nätter, ständigt trött.

Nu var det kört. Jag blev deppig. Livet tog slut. In och ut på psyk. Självmords försök. Skar sönder mina armar ( det är inte bara ungdomar som skär sig, tom gamla tanter kan göra det.) när jag hållit på i ung 9 år så gick min sambo och jag ifrån varandra. Jag förstår honom.

För att underlätta för honom så sa jag till honom att jag också har haft dom tankarna. men det hade jag egentligen inte.

nu sitter jag i en liten lägenhet och tänker på drömmen som slog in. Några underbara år med barnen, djuren och min sambo. Det är som om en förbannelse vilar över mig.

Hästarna blev mitt liv.och min sambo accepterade att jag höll på så mycket med dom.

Vi byggde ett nytt hus och i samma veva fick jag en dotter som var sååå lugn och snäll.

Min sambo tog hand om henne medans jag var i stallet. (det är inte alla killar som står ut med det.)

Vi fick besök nästan varje helg av släkt och vänner.

Jag älskade att hitta på en massa roliga upptåg när någon fyllde år.

Efter några år fick vi en dotter till och den stackaren fick kolik.Nu började det knaka lite i fogarna.

Hon tog nästan all tid i anspråk eftersom man fick bära henne dygnet runt.

Jag kunde inte ta med henne till stallet eftersom hon skrek så mycket.

Jag startade upp ett luciatåg med hästar i byn som blev mycket populär. Det var många barn på den tiden.

Sålde min häst och köpte ännu en unghäst.(Pigalle).

Jag jobbade heltid och med mycket övertid, så det var fullt ös hela tiden.

En vårdag så trillade jag av min häst och slogs medvetslös. Jag hade skadat min nacke.

Nu började jag att få ont i huvudet dagligen, men det var bara att bita ihop.

Kämpade några år med jobb, hemmet, barnen och hästarna. Det var tur att jag hade en sån huslig sambo. Nu var det konstaterat att jag hade diskbråck i nacken.

Fortsättning följer........Tjolahopp  

Nu ska jag börja min resa om hur allt började.

Min skolgång var en mardröm. Jag blev mobbad hela grundskolan.

Värst var mellanstadiet. Jag vågade inte gå till skolan så en gång skolkade jag i 2 veckor.

När jag blev avslöjad så fick jag så mycket stryk. Jag glömmer det aldrig. Även när jag låg på golvet så fick jag slag på slag.

Det var under denna period som djuren kom in i mitt liv. Ärligare varelser finns inte på denna jord.

Min dröm var att när jag blir vuxen så skulle jag köpa mig en liten gård. Under tiden så var jag på en bondgård och hjälpte till med alla sysslor.

Hästar blev min passion. Jag började att gå till ridhuset och fick sköta en häst som hette Malajka.

Köpte min första ponny när jag var 17 år och sedan har det bara fortsatt med olika hästköp.

Efter många år så träffade jag en gammal kärlek sen mope åldern. Nu hade jag även en son på 2 år.

Han var också intresserad av djur och efter något år så ÄNTLIGEN !

Vi har hittat ett litet hästställe. Min dröm blev verklig. Fick en get när jag fyllde 30 och jag köpte mig en underbar häst som hette Fernando.

Det var så rätt.

Det kändes som om jag alltid hade bott där. Jag har kommit hem!

Fortsättnig följer en annan dag. Tjolahopp